Särlingar

Broderi av Anna Casparsson (klicka på bilden för större format).

Staffan Lamms Fantasterna (1985) hör till guldkornen som hamnat i skuggan av den svenska filmens historia. Som en konsekvens av detta är det också ett svårtillgängligt verk; vad jag vet har den endast visats i mindre utsträckning, genom Folkets Bio samt på SVT i mitten av 80-talet. Den drygt halvtimmeslånga filmen kom till som en fortsättning på det oavslutade filmprojektet Särlingar från början av 60-talet. Syftet var då att dokumentera svensk särlingskonst (Art Brut, Outsider Art); verk skapade av individer utanför det konstnärliga fältet såväl som samhället (Adolf Wölfli, Henry Darger). Fantasterna väver in material från denna ofullbordade film, liksom från intervjufilmen Anna Casparsson (i samarbete med Peter Weiss, 1960) om brodösen med samma namn.

Filmens utgångspunkt är djupt personlig, vilket illustreras väl i den inledande sekvensen. Lamm berättar om sitt eget förhållande till särlingskonsten - ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat och som han återkom till senast i tevefilmen Oberättat (2006). Han berättar om modern som arbetade på mentalsjukhus i början av 40-talet och om patienten som målade mörka och närmast surrealistiska kommentarer till det rådande världsläget. Genom att zooma ut från en detalj ur en av dennes målningar, till det att filmens ramverk överskridit tavlans, låter Lamm avteckna sig själv med sin kamera, som en reflektion mot den spegel som tavlan står lutad mot. Den reflexivitet som artikuleras genom denna spegeleffekt är utmärkande för denna film såväl som den essäistiska filmtraditionen i allmänhet.

Det är alltså ingen exposé över de svenska särlingarnas historia Lamm ställer betraktaren inför. En sådan historieskrivning hade lätt blivit allt för romantiserande, framställd som ett patetiskt sidospår till den etablerade konsthistorien (med den moderna myten om särlingen som missförstådd konstnär, som en förlängning av 1800-talets bohem). Vad Lamm koncentrerar sig på är istället sitt eget möte med dessa individer och deras fascinerande verk. Från barndomens möte med den anonyme mentalpatientens märkliga alster, till den allmänt mer kända Casparsson med sina underliga broderier, utförda på gamla gardiner och klänningar. Vidare berättas det om mannen som drabbats av "byggalenskapen” - en exilitalienare som låtit utsmycka sin husfasad med märkliga fresker och målningar - och Jeppa Olsson, han som mot slutet av 30-talet lät bygga Villa Naturen; ett palats av plankor och gamla brädstumpar, uppfört mitt ute i den skånska obygden, tänkt att fungera som en Noaks ark dagen då kriget skulle komma till Sverige.

Filmens styrka ligger framför allt i hur den väver samman vitt skilda motiv och människoöden, liksom bild- och ljudmaterial från den ofullbordade filmen och senare tillkommet material. Staffan Lamm undviker att ta dokumentärfilmarens auktoritet i anspråk; att ge entydiga svar på felformulerade frågor. Förutsättningen är ständigt den egna erfarenheten, den knutpunkt kring vilken Fantasterna formas till en reflekterande och mångbottnad film, intressant ur ett kulturhistoriskt perspektiv såväl som exempel på en sorgligt negligerad poetisk dokumentärfilm. För den som har tid och möjlighet rekommenderar jag ett besök på Arkivet på Karlavägen, där jag själv passade på att se filmen för ett par veckor sedan.