lördag 15 september 2007

En introduktion till Eric M Nilssons filmer


För några år sedan fick jag en videokassett i brevlådan. På bandet fanns kortfilmen Kameliapojken (1984), en frän satir om en sjuk man som förirrar sig i den svenska byråkratins labyrinter. Filmen var delvis animerad, plumpt utfört med fula lerfigurer. Minnet sviker men bilder av en person som öser vatten och avföring ur en översvämmad toalett har etsat sig fast. Det var en märklig film och jag visade den för några vänner som svarade med varierande uppskattning. Filmens regissör hette Eric M Nilsson. Jag visste ingenting om honom men jag gillade filmen och bestämde mig för att försöka se fler filmer. Sedan dess har en rad tillfällen givits, genom slitna VHS-kopior, på Filmform i Stockholm, under Cinematekets Eric M Nilsson-retrospektiv för ett par år sedan och, framför allt, på Statens Ljud- och Bildarkiv. Som så ofta när man ger sig i kast med en viss konstnär, artist, författare eller filmare så ökar förståelsen, och därmed fascinationen, allt eftersom man tar del av det samlade verket. Den här texten syftar till att ge en kort introduktion till Eric M Nilsson och hans filmer, en enligt mig djupt underskattad filmare. Det är inte fråga om någon heltäckande exposé - Nilsson sägs ha gjort över hundra filmer för SVT. Filmerna som tas upp nedan är exempel som representerar olika skiftningar och tendenser inom hans samlade verk.

Belgiskfödde Eric Michel Nilsson utbildades till spelfilmsregissör vid filmskolan IDHEC i Paris, på den tiden en samlingspunkt för flera av dåtidens stora regissörer som Alain Resnais, Jean-Luc Godard och Louis Malle. Tillbaka i Sverige som färdigutbildad regissör visade sig dock filmklimatet kallare än väntat. Kenne Fant, dåvarande chef för SF, var ständigt oanträffbar. Efter en tid fick Nilsson till slut en plats vid SVT:s nystartade dokumentärfilmsavdelning. Chefen för avdelningen, Lennart Ehrenborg, var starkt influerad av den brittiska ”free cinema”-rörelsen och satsade på unga förmågor (däribland Jan Troell, Lennart Forsberg m.fl.) vilka han gav mer eller mindre fria tyglar. Nilssons första uppdrag var att göra en film om tändstickor, vilket resulterade i Solstickan (1962). Efter den följde en rad formmässigt enkla dokumentärer, som Kök (1963) och Djurgårdsfärjan (1963), i regel utan ljud och enligt samtidens idéer om ett objektivt förhållningssätt till omgivningen. En film som Djurgårdsfärjan, som återger den korta färden mellan Slussen och Djurgårdskajen, ter sig idag ganska tråkig och meningslös. I Pressen hyllades dock denna typ av avskalade och ”direkta” filmer. Signaturen Robin Hood, en av dåtidens främsta filmkritiker, skrev begeistrat att ”ingen svensk filmare har hittils kommit [verkligheten] närmare än Eric M. Nilsson”. Att svensk tevefilm kunde vara så verklighetstrogen som, låt säga en film av Lindsay Anderson eller någon av hans franska kollegor nere på kontinenten, förvånade förmodligen både en och annan.


Frihetens portar öppnade sig ytterligare en aning för Eric M Nilsson och i mitten på 60-talet fick han och fotografen Åke Åstrand i uppdrag att åka till Frankrike och filma fritt. Resultatet blev en mängd kortare dokumentärer, om allt ifrån cirkusar och ålderdomshem till kloster och kurorter, alla i samma verklighetstrogna stil. Filmer som Passageraren (1966) och Eleonoras testamente (1967) innebär dock något av en brytpunkt i filmskapandet. Den förstnämda filmen skildrar en fiktiv resa, med utgångspunkt i ett stycke ur Claude Simons modernistiska roman Vinden (1957). Simons text är sprängfylld av ändlösa meningar – ett typiskt uttryck för den s.k. ”nya romanen” - vilket Nilsson parodiserar genom att klippa bort berättarröstens naturliga pauser och inandningar. Denna manipulation resulterar i en formlös ljudmatta, i egendomlig samklang med Simons text. Berättarröstens allvar och de illustrativa bilderna av resan ger ett skenbart episkt intryck i en film utan vare sig mening eller mål. I filmen förekommer en rad teman som återkommer i Nilssons senare produktion, inte minst den kritiska synen på språket som ett hinder för mänsklig interaktion (i intervjuer lyfter Nilsson gärna fram sitt eget möte med det svenska språket som tonåring som förklaring till sin misstro mot språket). Ett annat tema är resan, den verkliga såväl som den fiktiva, som bl. a återkommer i den suveräna trilogin bestående av filmerna Första resan (1993), Drömresan (1993) och Sista resan (1993). Passageraren möttes av god kritik på grund av dess poetiska ton och experimentella form, vilket ansågs banbrytande för dåtidens teveproduktioner. Eleonoras testamente börjar som ett regelrätt reportage om en trakt i Frankrike. Allt eftersom vecklar berättelsen ut sig till en snårig och absurd saga om en påhittad prinsessas tragiska levnadsöde. En berättelse utan någon förankring i verkligheten, med uppenbara historiska och geografiska felaktigheter. Det som gör filmen spännande är återigen berättarröstens sakliga och övertygande framtoning, vilket lär ha fått delar av testpubliken på SVT att ta sagan för sanning.


I slutet av 60-talet hamnade Eric M Nilsson i blåsvädret efter sin kontroversiella film En Skola (1968). Filmen är en kritisk granskning av den alternativa pedagogiken på Kristofferskolan i Stockholm. Den visar bl a hur lärare fostrar sina elever att associera mänskliga egenskaper (som snäll) med döda ting (som solen). En del kritiker anklagade Nilsson för partiskhet och frågan om dokumentärfilmens objektivitet aktualiserades. En kritiker i Aftonbladet, som själv hade barn i den nämnda skolan, skrev att ”televisionen befinner sig alltjämt på ett grottstadium som bildkonst, och ännu mer outvecklad är televisionens publik som saknar förmåga att läsa bilder, att uppfatta budskap i massmedia”. Jag har svårt att föreställa mig att en film som En skola skulle få någon att höja på ögonbrynen idag, med vår tids dolda kameror och effektsökande tevejournalistik. Man bör dock ha i åtanke att televisionen verkligen var ett ungt medium och att den allmäna debatten genomsyrades av mediekritiska inställningar som ovanstående och krav på absolut objektivitet. ”TV-analfabetismen”, skriver samma kritiker, ”är en fara”. Det är för övrigt frestande att se Nilssons senare filmer, som i allt högre grad kom att behandla begreppsparet verklighet och fiktion, sanning och lögn, i ljuset av En skola och den debatt som följde om dokumentärfilmens, och tevemediets, krav på objektivitet.


Nilsson fortsätter under hela 70-talet och framåt att göra filmer för SVT. Någon spikrak utveckling är svår att spåra, istället rör han sig relativt fritt mellan reportage i det tidiga 60-talets anda, intervjubaserade filmer, animationer och mer essäistiska filmer (vilka har föranlett kritiker att jämföra honom med bl.a Chris Marker, även om jag tycker att jämförelsen är ganska klen). Begrepp som kommunikation, begriplighet och dualiteten verklighet respektive fiktion utkristalliserar sig allt eftersom som några av de viktigaste ledmotiven. I många av sina bästa filmer undviker han ett tema, utan rör sig ledigt mellan olika frågeställningar och låter olika röster komma till tals i samtal utan något givet mål. 1991 gör han mästerverket Anonym, en mångbottnad och lekfull essäfilm i form av en deckargåta, som för fram anonymiteten som ett alternativ till, och om man så vill en kritik av, upphovsmannaskapet. Mannen från Podalida (1998) liknar den förra till formen, men är den film där språket som hinder diskuteras mest ingående. Pierre, mannen från Podalida, är en man som försöker bryta sig ur språkets fängelse, trotsa ordens utnötning, genom att blanda ihop sin egen språkcoctail med fonetisk släktskap med en rad kända språk. Liksom anonymiteten i Anonym förblir dock upproret mot språket blott en utopi. Människan är bunden vid lockelsen att uttrycka sig, liksom hon är dömd att leva bakom språkets galler.


Eric M Nilsson har länge förbisetts av forskare och kritiker (även om han fått viss återupprättelse på senare år). Det beror med all säkerhet på det medium han varit verksam i. Film skapad för teve har alltid haft en lägre status i förhållande till biograffilmen, på grund av tekniska aspekter såsom bild- och ljudkvalitet och bildskärmens storlek, men också på grund av mediets flyktighet och dess programform (med de teknologisk-historiska rötterna i direktsändningen och studioprogramet). Eller som en kritiker uttryckt det, apropå bristen på uppmärksamhet kring Eric M Nilssons egensinniga filmer, "att göra film för TV är som att skriva i vatten".


Goda nyheter är att PAN Vision ger ut en samling med Eric M Nilssons filmer på DVD. Inget datum är dock fastställt för release.


8 kommentarer:

Anonym sa...

han hette lennart ehrenborg

A sa...

så sant, jag ändrar det.

Anonym sa...

Hej, Vet du något mer om utgivningen av hans filmer? När jag klickar på länken blir det tomt.

mvh.

A sa...

Det verkar tyvärr som att utgivningen ligger på is.

Anonym sa...

PAN Vision kommer att släppa en 3-disc DVD med minst 12-13st filmer av Eric M Nilsson.
Release 24/9 2008

Anonym sa...

kan man ladda ner filmen anonym någon stans?

Tomas Sjögren sa...

tack för den lilla fina biografin om Eric M Nilsson! Jag äger nu 4-discs boxen från PAN Vision. Köpte den själv på CDON för 249 kr. Så med andra ord, Nilssons filmer finns lättillgängliga nu (åtminstone en del av dem)!

CompuStock sa...

Det finns en box med hans filmer att köpa på: http://butiken.svt.se/system/search/product.asp?id=793

Har själv träffat honom i andra ärenden och kan tillägga att han är mycket trevlig och rolig.