torsdag 20 september 2007

Minnets materialitet

Light Years (1987)

Det är av två anledningar som jag drar mig lite för att skriva om Gunvor Nelsons film Light Years (1987). För det första så var det ett tag sen jag såg den och för det andra är det en film som inte låter sig beskrivas särskilt lätt. Att jag ändå väljer att skriva beror på det starka intryck som filmen lämnat, trots minnets vaghet. Innan jag går rakt på sak tänker jag dock skriva några ord om Gunvor Nelson, då hennes filmer är tämligen okända hos den svenska publiken.

Gunvor Nelson föddes i Kristinehamn och inledde sin karriär som bildkonstnär, efter avslutade studier vid Konstfack i Stockholm. I mitten av 60-talet flyttade hon till San Francisco, en stad som liksom New York var ett centrum för den framväxande amerikanska avant gardefilmen. Kontakten med denna "rörelse" kom att bli startskottet för hennes eget filmskapande. Filmer som Schmeerguntz (1965), My Name Is Oona (1969) och Take Off (1972) lovordades av amerikanska kritiker, men rönte ingen större uppmärksamhet i Sverige. Utmärkande för dessa tidiga filmer är fokus på den kvinnliga kroppen och typiskt kvinnliga erfarenheter, vilket resulterade i ett särskilt gott mottagande från feministiska konst- och filmkritiker.

Nelson tar själv avstånd från beteckningar som "experimental cinema" eller "avant garde", utan föredrar det mer anspråkslösa "personal cinema", för att beskriva sina filmer. Under 70-talet och framåt rör sig filmandet också i en mer personlig riktning. Familjen, bardomen och andra aspekter av det förflutna lyfts fram som centrala motiv. 1983 återvänder hon till barndomshemmet i Kristinehamn och gör Red Shift, en av de mest personligt påträngande filmer jag sett. Nelson skildrar här sig själv, sin mor och sin dotter i en sorts "poetisk dokumentation" av deras relationer sinsemellan. Andra filmer behandlar det personliga på ett mer "allmängiltigt" sätt, såsom i Light Years och dess föregångare Frame Line (1984), som båda tillkom genom samarbete med Filmverkstan. Mötet med hemlandet är gemensamt för båda filmerna; återföreningen med, och färden genom, Stockholm respektive den svenska landsbyggden. Light Years har också beskrivits som en formmässig vidareutveckling av Frame Line, i mina ögon en formmässig förfining. Båda filmerna är ett slags collagefilmer, där bilder och ljud sammanfogas, bearbetas och manipuleras i ett rasande tempo.

Light Years (1987)

En resa genom det svenska naturlandskapet utgör alltså det ljud- och bildmässiga grundmaterialet i Light Years. Flyktiga bilder av hastigt passerande skogar och sjöar, tagna genom ett bilfönster. Fragment av väderleksrapporten på radion. Vägar och hus och årstidens skiftningar från höst till vinter. En närbild av ett ruttet äpple och en mask som krossas av en nagel. Objektens materialitet i filmen slående. Färger och former samverkar med ljud och rörelse för att skapa en densitet i bilderna som finner få motsvarigheter. Resultatet, för mig åtminstone, är en kroppslig förnimelse; jag kan nästan känna lukten av det där äpplet, känna kylan när jag hör snön knastra eller vinden blåsa. Denna densitet i verklighetsåtergivningen är förvisso inget unikt. Jag kommer att tänka på Tarkovskijs sätt att utnyttja de olika elementen i sina filmer (hans undervattensbilder är bland det vackraste som jag sett på film), tyngden i Béla Tarrs filmer och känslan för färg och form i Granatäpplets färg (Sergej Paradjanov, 1968) för att nämna några exempel.

Light Years stannar dock inte vid verkligheten (vilket ovanstående filmer ej heller gör, men det är en annan sak). Det ruttna äpplet, som alldeles nyss framstod som så verkligt, förvrängs, löses upp och antar nya former. Den rörliga bilden stelnar och mörk vätska flyter ut över ytan. En stor pensel sveper över landskapet och målar det i nya färger. Dessa sätt att våldföra sig på bildens illusioriska djup påminner om mediets essentiella ytlighet. Det är en reflexiv lek, med mediets begränsningar och möjligheter som utgångspunkt (en lek som genom sitt utförande också påminner om Gunvor Nelsons konstnärliga bakgrund inom måleri). Genom leken och genom de frysta bilderna, det uppbrutna ljudspåret och inte minst det återkommande perspektiv där olika objekt beskärs av filmrutans yttre gränser, indikeras också ett större avstånd. Filmen tar formen av ett minne; ett minne som på en gång är vagt som det är tydligt i sina detaljer. Och genom dess collageform, dess fragmentarisering av bilder och ljud, flyktigheten inom och mellan olika bilder och kontrasten mellan det lilla och det stora, berättar Light Years om mer än ett personligt minne av en resa genom hemlandet. Det är en filmisk representation av minnets processer. Personlig film i dess renaste form.

Missa inte Moderna Museets visning i höst av Light Years och Light Years Expanded (1988), en film som gjordes utifrån kvarblivet material från den förstnämnda filmen. Field Studies 2 (1988) och Natural Features (1990) - en av Gunvor Nelsons egna favoriter - lär för övrigt vara två formmässigt närbesläktade verk.


4 kommentarer:

Jonas sa...

roligt att läsa, blir ännu mer pepp på nelsonhösten nu, så mycket att se. light years verkar ju fantastisk också.

autobloggare ftw, btw! ;-)

/jonas

A sa...

Ja det ska bli riktigt kul! Synd bara att just den här filmen endast kommer att visas i videopassagen. Å andra sidan kommer den ju att rulla hela tiden.

Word!! :)

Anonym sa...

Du glömde infallsvinkeln med stilleben (still life) i samklang med det tysta (döda?) landskapet.

A sa...

Du har en poäng. Jag minns främst interaktionen mellan det rörliga (levande) och det orörliga (döda) som särskilt utmärkande i Nelsons landskapsskildring.

Får återkomma när jag sett om den.