Att resa med ögonen

Den amerikanske dokumentärfilmaren Leo Hurwitz blev känd för svensk publik i början av 80-talet, då hans monumentala och mångbottnade essäfilm Samtal med Peggy [Dialoges with a Woman Departed] (1980) nådde landets biografer. Filmen markerade i själva verket slutpunkten på ett nära halvsekellångt filmarskap, med rötterna i 30-talets oberoende dokumentärfilmsrörelse. Denna rörelse, sprungen ur depressionens ekonomiska och sociala utarmning av det amerikanska samhället, såg filmen som ett redskap för såväl politisk kamp som konstnärligt uttryck.

En bit in på 90-talet samlade Ingela Romare flera av Hurwitz mest centrala filmer i en omfattande VHS-box. Till boxen sammanställdes några texter om och av Hurwitz, samt flera filmade intervjuer. Filmerna har på senare år gjorts tillgängliga i DVD-format genom Filmcentrum. Priset för dessa filmer är dessvärre högt; 1000 kronor jämt för Samtal med Peggy och 550 kronor styck för de övriga filmerna. För den som har tid men inte råd kan jag istället rekommendera ett besök på Filmhusets bibliotek, där filmerna i VHS-boxen finns tillgängliga för den som vill se på plats. Jag var själv där idag och såg tre kortare filmer ur samlingen; Discovery in a Landscape (1970), Light and the City (1970) och This Island (1970). Tillsammans utgör de en cykel av filmer som fått namnet The Art of Seeing. De är alla regisserade tillsammans med Hurwitz medarbetare och dåvarande fru, Peggy Lawson, som gick bort ett år senare och till vars minne Samtal med Peggy för övrigt är tillägnad.

Discovery in a Landscape är en poetisk landskapsskildring och den enda av de tre filmerna där Hurwitz röst fungerar som vägledare. Denna röst förklarar i ett tidigt skede, med ett på en gång didaktiskt som dialogiskt tilltal:

”I invite you to an adventure of seeing... I will look with your eyes and you will look with mine”.

Dessa ord anger tonen, inte bara för denna film utan även för följande filmer i serien. Vad som följer härnäst är en impressionistisk studie av ett naturlandskap, iklätt höstens klara färger. ”Our travel is with the eyes” påminner Hurwitz och registrerar genom kameralinsen hur solen, vinden och vattnet återverkar på naturens skapelse. Lövens anatomi blottläggs genom solstrålar, varpå trädens former förvrängs av vattnets reflektioner. Den mest fascinerande tekniken torde dock vara nyttjandet av motljus; genom att filma mot solen iscensätts ett dramatiskt spel mellan ljus och mörker på ett sätt som påminner om romantiskt måleri. I en särskilt suggestiv sekvens syns en sjö med dess spegellika återgivning av himlens blå färg, samtidigt som träden runt omkring reduceras till kolsvarta ytor.

Det dialektiska pendlandet mellan ljus och mörker fortsätter i nästa film, Light and the City. Här är det, som titeln antyder, staden som står i fokus. Bilder av människor och byggnader under dagtid övergår i en serie skymningsbilder. Monumentala broar och huskroppar ges ytterligare tyngd genom att framställas som mörka, solida kroppar mot solnedgångens ljusa färgspektra. Den modernistiska fascinationen inför arkitekturen förefaller vara ett av Hurwitz kännetecken.

This Island skiljer sig mot de tidigare filmerna i det att kameran här träder in i ett väl avgränsat rum; ett museum. Filmen, berättar Hurwitz i en intervju, tillkom genom en förfrågan från Detroit Institute of Art som ville göra en film om stadens stora konstmuseum. Vad Hurwitz istället levererade var en film om vad som fanns där inne, i ett försök att bryta ner museets exkluderande ramverk. I skildringen av en mängd olika konstföremål - allt ifrån fornegyptiska reliefer till modernistiskt måleri - är det i huvudsak detaljer som skildras, befriade från ramverkets gränser. Genom filmens språk länkas sedan dessa detaljer samman med varandra varpå ett narrativt flöde tar form. Här och var bryter sig också den pulserande verkligheten utanför museet igenom. Oftast sker det i ett försök till dialog men ibland i mer konfronterande möten med konstverken. En bilrutas eller ett skyltfönsters reflektioner av träd och husfasader får t ex kommentera dukens målning, medan porträttets intensiva blick möts av en kvinna med solglasögon. Filmens laddning uppstår i mötet mellan detta ”stadens liv” och museets konst. Verken presenteras i egenskap av kristalliserade uttryck, som gåtor, evigt förseglade bakom frysta ögon och läppar. Detta utan att vara ur stånd att kommunicera med den levande världen.

Intensiteten i The Art of Seeing framstår som ett resultat av Hurwitz fotografiska precision och känsla för färg och form. Det finns dessutom en musikalisk aspekt av Hurwitz filmande som tilltalar mig. Särskilt tydligt blir detta i Discovery in a Landscape, där vind och vatten dirigerar växter och löv på ett nästan magiskt sätt. Ändå rör min enda egentliga invändning just det musikaliska. Samtliga filmer ackompanjeras nämligen, förvisso endast bitvis, av tidstypisk jazz- eller rockmusik. Denna musik understryker stämningar som redan finns i bilderna, ofta på ett mer eller mindre uppenbart sätt. Min spontana gissning är att det rör sig om ett arv från den mer didaktiska dokumentärfilmstradition som Hurwitz hade sitt ursprung i. Jag kan önska att Hurwitz använt sig av ett mindre tillrättalagt ljudsår, då ett fullständigt utelämnande av musiken förmodligen hade satt åtminstone min koncentration på prov (åtminstone under de anspråkslösa visningsförhållanden som råder i Filmhusets bibliotek). Hur som helst tyckte jag hemskt bra om dessa filmer och hoppas att få tillfälle att se resten av samlingen snart. Rekommenderas varmt till de som uppskattar poetisk dokumentärfilm, essäfilm eller hur man nu väljer att rubricera dessa filmer.