Förlossningsfilmer

En sekvens ur Window Water Baby Moving (Stan Brakhage, 1959)

Förlossningen hör till ett av den visuella konstens mer tabubelagda motiv. Inom filmen är det därför inte särskilt förvånande att de mer explicita framställningarna tillkommit utanför Hollywoodfilmens domäner. Vid filmhistoriens yttre gränser har förlossningsmotivet dock fått tjäna en rad olika syften, allt ifrån att öppet chockera till att föra fram politiska (inte sällan feministiska) budskap. Bristen på oförtäckta skildringar tycks dessutom ha laddat bilden av barnafödandet med en hög grad av dokumentär autencitet. Det var förmodligen så den ryske dokumentärfilmspionjären Dziga Vertov resonerade, då han fogade samman sekvenser från en begravning med korta, men explicita, ögonblicksbilder av en verklig förlossning i Mannen med filmkameran (1929).

Om Vertovs intention var att i ett montage illustrera samhällets inneboende dialektik, har andra filmare uppehållit sig längre vid förlossningen som fenomen. En sådan film är Kirsa Nicholina (Gunvor Nelson, 1969), som jag fick tillfälle att se i och med Moderna Museets pågående Nelsonretrospektiv. Under 15 minuter får vi följa en kvinna, först tillsammans med hennes man på en strand, samt senare under själva förlossningen i det egna hemmet. Förlossningsscenerna är intimt närgångna, med ständiga närbilder av kvinnans kön. Nelson, som själv närvarade vid visningen, påpekade att ett syfte med filmen var att vända sig emot upplysningsfilmernas medicinska och alltför kliniska bild av barnafödandet. Istället ville hon erbjuda ett mer verklighetstroget och mänskligt tredjepersonsperspektiv. Historiskt sett tycks filmen ge uttryck för det ”naturlighetsromantiska” hippieideal som rådde vid den plats och vid den tidpunkt då filmen spelades in (San Francisco, 1969). Den raka skildringen föranledde också att filmen uppmärksammades på en rad kvinnofilmsfestivaler runt om i världen.

En annan film, som likt Gunvor Nelsons skildrar en förlossning på ett explicit sätt, är den tio år tidigare Window Water Baby Moving (Stan Brakhage, 1959). Filmen äger något av en klassikerstatus inom ramarna för den amerikanska experimentfilmen, dit även Nelsons verk ju räknas. Det är också en djupt personlig film, med en öppen skildring av Brakhages fru Janes förlossning. Den avgörande skillnaden filmerna emellan ligger i formen. Där Kirsa Nicholina i första hand är en skildring (i dokumentär mening) av förlossningen, utgår Brakhage snarare ifrån dess affektiva laddning i syfte att etablera ett poetiskt filmspråk. Rödtonat filter, hastig klippning, temporala manipulationer och infogandet av filmremsans svarta och vita start- och slutbilder är några av de tekniker som används för att skapa ett poetiskt flöde i filmen. Förlossningen blir till föremål för filmarens konstnärliga uttryck (ibland tycks även kvinnan upphöjas till föremål för detta uttryck, genom en fascination inför kvinnokroppen snarare än förlossningen). Kritiker har också påpekat filmens melodramatiska form. I synnerhet gäller det tillbakablickarna under själva förlossningen, där en leende och oskuldsfull Jane i badet ställs mot sig själv i förlossningssmärtor på ett närmast klichéartat vis. Om bristen med Kirsa Nicholina är dess något styvnackade ”dokumentarism”, och frånvaron av det reflexiva formspråk som kännetecknar Nelsons bättre verk, så faller Brakhages i övrigt mycket vackra film på dessa melodramatiska stilgrepp.

I Thigh Line Lyre Triangular (1961) återkommer Brakhage till förlossningsmotivet. Här har dock de melodramatiska spåren tonats ner ordentligt, samtidigt som den rena dokumentationen är än mer avlägsen. Genom det direkta målandet och rispandet på filmrutorna framträder istället en expressiv och våldsam serie bilder, som bättre tycks illustrera filmarens inre upplevelse av förlossningen. Utvecklingen mot denna mer reflexiva stil ges en teoretisk motivering i Brakhages text Metaphors on Vision (1963). I ett ofta citerat stycke framhåller han den personliga krisen ("crisis"), som utgångspunkt för föreningen av ett på en gång konventionellt som idiosynkratiskt, konstnärligt seende. Något förenklat kan man säga att krisen bär på möjligheten till en filmestetik som på en gång är allmän i sitt tilltal, som den innehar filmarens omisskännliga signatur. En central tankegång är också aversionen mot "det inlärda seendet", vilket ses som en produkt av västerländsk rationalism. Brakhages radikala mission utvecklade sig i allt högre utsträckning till ett förgripande på detta seende, den mänskliga perceptionens lagar och filmmediet självt. Thigh Line Lyre Triangular är ett steg i denna riktning. Det är också den kanske vackraste bilden av förlossning på film som jag har sett.